Denna resa med itrim, människorna på gruppmötena och med Elin är verkligen inte bara en viktresa för mig! Det började kanske så. Eller så trodde jag helt enkelt att det bara var det. Men nu när man är mitt uppe i det så inser man att det är så mycket mer. Det är känslosam resa, det är en tuff resa, det är en stärkande resa, det är en resa som gör mig tacksam och det är en lärorik resa! Men framförallt så är det, i alla fall för mig, en djupdykning i mig själv! Eftersom det inte bara är kilona som ska bort utan även ett beteende som måste ändras och som i mitt fall ett ganska självdestruktivt sådant. För det är det! Eller var ska jag väl säga! Som oxå hängde ihop med okunskap. Självklart visste jag att fet mat, socker och mängden av intagen hade betydelse! Men jag skyller ändå lite på okunskap och ointresse för mat oxå! Nu, nästan 13 veckor senare, känner jag att jag börjar få bättre koll och är mer intresserad av vad det jag stoppar i mig gör med mig! Och framförallt så finns viljan till förändring där! Det är det viktigaste! Och även om motivationen tryter ibland och man åker i diket på denna krokiga väg så måste man ta sig upp igen, ta sig upp på vägen, ur dimman och fokusera på målet!! Utan målbilden vet man ju inte vad man strävar efter att uppnå!
Jag måste komma ihåg att stärka och berömma mig själv mer! På mina 13 veckor med itrim har jag redan uppnått mycket! Fokusera mer på det positiva och besegra det envisa negativa tankarna! Det som jag redan uppnått är tillexempel att jag inte längre behöver handla kläder på tjockisavdelningar, jag väger äntligen under 100 kilo, jag sover bättre, har ökat min vardagsmotion och blivit mer intresserad av kost och hälsa! Allt detta på drygt 3 månader! Det kallar jag framsteg!!