Nytt försök, nya tag, nya känslor
Nu ska jag ta och ge detta med bloggandet en ny chans! Jag är jätteglad att många ännu är inne och kollar/läser och att man får kommentarer om att det var längesen jag bloggade nu. Bara ett tecken på att det finns trogna läsare :) Detta inlägg kommer dock inte att bli några bilder i då jag lyckats med bedriften att glömma min mobil hemma vid Andreas i morse. Kan komplitera med bilder ikväll efter vår alla hjärtans dag bio!
Igår blev jag bjuden på mat hemma vid Andreas. Vi valde att fira alla hjärtans dag mer går eftersom Andreas slutade hyfsat tidigt då. Men vi fortsätter firandet med bio ikväll! :) Blev bjuden på köttfärslimpa och rotfrukter i ugn, akta er vad gott det var! Creme Brulee till efterrätt dessutom! Jag är så glad och tacksam att jag hittat denna fantastiska man! Han har verkligen fångat mitt hjärta!! Jag är så kär i honom!! Att han dessutom är en stjärna i köket är ju bara ett stort plus! (Förser mig med lite matlådor ibland dessutom) Hursomhelst... Vi skulle inte köpa något märkvärdigt till varandra sa vi... tiden tillsammans är ändå det viktigaste i min bok! Men måste erkänna att det var/är riktigt mysigt att ha någon att dela alla hjärtans dag med! Och åter igen så lyckades han överraska mig! Hade förväntat mig kanske en blomma och lite choklad, men istället så fick jag en silver halsband med två hjärtan! Tack älskling!
Blir lite tvära kast i bloggen denna gång eftersom det var längesen jag haft tid eller ork att skriva. Ni som följt bloggen vet att jag för 1,5 år sedan förlorade min kära mormor. En riktig super grandma som jag saknar och tänker på varje dag! Jag har haft turen att ha TVÅ riktiga super grandmas och nu är det farmors tur att vara dålig. Riktigt dålig för att vara ärlig. Hon kommer inte klara sig. Det finns inget någon kan göra. Och det gör ont! Hon föll hemma för några veckor sedan och efter letande och röntgande så hittade de felet. Kroppspulsådern läcker i lungorna och hon får lugnande och smärtstillande i väntan på den sista vilan. Hälsade på henne för en vecka sen när jag, Andreas och Rasmus var på Gotland för att fira mitt fadderbarn Stella 1 årsdag. Det var sjukt jobbigt att se henne där i sjukhussängen. Hon hörde och förstod att jag var där men var för svag för att öppna ögonen. Återigen var jag så tacksam att ha Andreas! Han kom upp direkt till mig efter att pappa och jag kommit hem från sjukhuset. Han visste nog hur påverkad jag skulle bli. Hur klarade man sånt här som singel?!
Farmor Elly och mormor Margot på mamma och pappas 100 årsfest 2000. Två underbara kvinnor och förebilder! Blir jag häften så fin människa som dessa två så är jag nöjd!
Träningen då kanske någon undrar? Jo jag har ju fokuserat på träning, viktminskning och itrim i bloggen. Jag ska snart ha min 2 årsuppföljning med Anna och med det så är mina 2 år med itrim klara. Man kan teckna vidare ytterligare ett år med itrim Life om man vill. Men jag känner att det får räcka med två år för min del. Dags att stå på egna ben! Dessutom har jag ju min egna coach i Emilie som alltid fångar upp mig och håller mig på jorden när saker tycks vara svåra. Tack för att du alltid finns för mig hjärtat!
Men bara för att jag avslutar mitt kapitel i livet med itrim så betyder det inte att jag tänker lägga av med träning och kost! Absolut inte! Jag vägrar att gå tillbaka till att vara den överviktiga och olyckliga tjejen utan självkänsla som jag var innan. Inte för att lyckan sitter i antal kilon men för att jag lärt mig så mycket om mig själv på dessa två år! Jag har hittat metoder och tankesätt som hjälpt mig i träningen och i vardagen. Men jag har också jobbat med mig själv och har framförallt hittat respekten till mig själv och insett mitt eget värde! Sen att jag mår mycket bättre i kroppen av träning och tycker mer om mig själv när jag ser mig i spegeln är ju bara plus i kanten!
Vid Itrimstarten januari 2014. 118.9 kilo
Inför Emilie och Henriks bröllop juli 2015. Ca 25 kilo lättare
Lite blandade peppbilder!
Jag har haft lite svårt att komma igång med träningen igen efter jul och nyårshelgen... jag hade precis börjat komma på banan igen när beskedet om farmor kom och då rycktes lixom mattan bort under fötterna och all motivation försvann. Nu när chocken lagt sig känner jag att det är dags! Inga undanflykter, bättre matvanor, fokus, nya mål och lite kärlek på det så ska nog vingarna fungera igen. Calle (min naprapat) som hjälpt mig med kroppen hela hösten har nu även börjat köra lite pt med mig. Ett möte klart (i onsdags) och jag känner mig redan mer pepp! Vi har satt ett mål med träningen för mig... det blir lättare med motivationen då... den 3 september ska jag springa tjejmilen med Hanna. Vill fler joina så är ni mer än välkomna! Ska anmäla mig när lönen kommer. Fördelen med att loppet går i september (På Ingers födelsedag dessutom) är att det är en sommar i mellan... och om jag ska genomföra loppet gäller det att jag tränar även under sommaren! Inga undanflykter! Ordentliga löparskor ska införskaffas i tid så att man hinner springa in dem. Kommer att träffa Calle 2 ggr i månaden för coaching, pt och koll på kroppen. Allt blir lättare med mål i livet! Nu kör vi Hanna!
Några bilder fanns i bildarkivet så helt fotolöst blev det ju inte ändå. Har en del i mobilen att dela med mig av vid tillfälle också!
Nej det får räcka för denna gång!
Over and out
skriven
Hej grymt bra jobbat har själv gått ner 53kg med GI och har behållit min vikt i 2 år nu... trots att jag gått ner själv, så blir jag så imponerad av människor som gått ner så många kilon. Det är nog för att man har gjort resan själv och vet att det inte alltid är en dans på rosor...
Jag önskar dig lycka till och ännu en gång vad duktig du har varit..
Kram